Blogg

Försvarsmaktens stöd till Polisen

Foto: Försvarsmakten

En grupp moderata riksdagsledamöter har lämnat in en motion om att låta Försvarsmakten stödja polisen med anledning av polisens svåra situation. För den som vill veta mer om förslaget, läs gärna initiativtagaren, riksdagsledamot Mikael Cederbratts blogg i frågan.

Förslaget har snabbt mött hård och välformulerad kritik från flera initierade försvarsdebattörer, bland annat har Johan Wiktorin och Oscar Jonsson skrivit om saken.

Det finns även polisrelaterade invändningar mot förslaget:

Polismän på fältet vittnar emellanåt om att stor del av deras arbetstid måste ägnas åt administration inne på stationerna. En lösning som relativt snabbt skulle kunna öka polisens förmåga är att ta in civilanställda administratörer som avlastar polisernas administrativa börda. Fler timmar på fältet per polis och arbetspass.

Statlig, icke förhandlingsbar, styrning av förbättrat samarbete mellan polis och domstolsväsende. Dröjsmål pga. avsaknad av jouråklagare, och beredvilligheten att snabbt försätta fångade misstänkta på fri fot motverkar polisens arbete, praktiskt och psykologiskt.

Likaså måste regelmässigt utdömande av straff i nedre änden av straffskalan och företeelsen straffrabatt åtgärdas.

Lyft bort polisen från ickevitala funktioner. Hittegodshantering och passhantering är två exempel. Avbryt polisens medverkan vid idrottsevenemang. Låt arrangörer/idrottsklubbar avgöra om de har råd att lösa ordningsproblem genom utnyttjande av privata väktare eller om matcher ska spelas utan publik. Öka möjligheten att effektivt övervaka och lagföra de individer som bidrar till att demonstrationer övergår i kravaller. Drönare över demonstrationståg skulle kunna vara en metod värd att pröva.

Ett uttalat politiskt stöd, som inte ”plötsligt” försvinner. REVA-projektet häromåret (eftersökning av personer som illegalt uppehöll sig i landet) kraschade då projektet kom att kritiseras och våra politiker inte tordes stå bakom sina egna politiska beslut. Istället fick polisen ta skulden för att man fullföljde sina ålagda uppgifter. I sammanhanget bör vi inte glömma M:s ledande politiska roll vid denna tidpunkt.

Höjd lön, men bibehållna antagningskrav. Sätt nolltolerans och passande straff för dem som spottar, biter, slår eller hotar poliser i tjänst. Tanken att de ska tåla sådant är helt befängd. Uppmuntra enskilda poliser att anmäla varje enskild händelse så att åtal kan väckas och straff utmätas.

Sammantaget skulle insatser av denna typ kunna vara på plats på relativt kort tid och de borde skulle leda till ett arbetsklimat där enskilda poliser a) tydligt känner samhällets stöd och b) känner att man vinner kampen mot buset varje dag. Resultaten lär inte dröja.

Att ledamöter av riksdagen halvt i panik vänder sig till Försvarsmakten innan man ens har övervägt möjligheterna att använda befintlig polisorganisation bättre är både förvånande och oroande.

Om vi har otur så ger den moderata motionen en fingervisning om hur illa det står till med förståelsen av vad som krävs för ett motståndskraftigt totalförsvar.

Lars Holmqvist, reservofficer, företagare och styrelseledamot i Totalförsvarsstiftelsen

Saknar du kommentarsfältet? Du är välkommen att diskutera inlägget i totalförsvarsgruppen på LinkedIn!

Vem leder civilt försvar?

Grafik: TT

Totalförsvarsbloggen, 29 augusti 2017

Det blåser kallt på toppen just nu. Regeringens krishantering får utstå hård kritik. Men är det rättmätig kritik? Som det verkar har den nuvarande regeringen i mångt och mycket bäddat för denna situation helt på egen hand.

Låt oss första klarlägga ordet ”leder” i det här sammanhanget. Att leda kan t.ex. betyda insatsledning eller operativ ledning. Det syftar då till att samordna minutaktuell verksamhet i tid och rum.

Det kan också handla om att verksamhetsleda och i det fallet rör det sig om att leva upp till tillsynsmyndigheternas och stabsmyndigheternas (t.ex. Riksrevisionen och Statskontorets) uppföljning och kontroll.

Men det förutsätter att man har något att leda. Saknas organisationsdelar eller funktioner för organisationssamverkan t.ex. staber och stabsstöd eller ledningsnivåer – då handlar det snarare om att verksamhetsutveckla.

Den som skall leda civilt försvar bör fundera på var fokus skall ligga.

Ledning av minutaktuella händelseförlopp som är lokala behöver inte hanteras på nationell nivå om det inte rör sig om statsministermord eller sprängt riksdagshus. Polisen och Räddningstjänsten (det som utomlands kallas ”First responders”) är väl övad. Ledning och samordning praktiseras skarpt dagligen.

Regional insatsledning har också tagit ett stort kliv framåt tack vare satsningen ”Samverkan Stockholmsregionen”. Den utgör en förebild för många andra regioner som kan behöva samordna insatser över myndighetsgränserna.

Däremot finns det inget forum för nationell insatsledning. Vem skall ansvara för det? Regeringen har områdesansvar för riket men har otillräckliga förutsättningar för att stödja en sådan ledningsprocess.

Under sommaren har dessa frågor aktualiserats eftersom det visar sig att Stefan Löfvéns beslut att flytta Kansliet för krishantering till Justitiedepartementet inte varit så lyckat. Nu har inrikesministern Anders Ygeman fått sparken och Morgan Johansson har tagit över hans uppgifter. Han har en del att stå i redan, som justitieminister har han ansvar för t.ex. polisen, domstolarna och tills nyligen också migrationsfrågorna.

Idag kritiserar den moderata riksdagsmannen Jan Ericsson i SvD Löfvéns säkerhetspolitiska råd som installerades i november 2014 i samband med Operation Örnen. Oavsett om Ericsson har rätt eller fel så är det olyckligt att det brister i kommunikationen med dem som skall skyddas, nämligen svenska folket.

Tyvärr ser det inte bättre ut på andra håll. MSB saknar fortfarande generaldirektör, Krishanteringsrådets möten är mycket glesa och tunna (i alla fall officiellt) och än så länge har ingen velat tala om hur civilt försvar skall ledas från politiskt håll, varken i perspektivet minutaktuell insatsledning, operativ ledning eller verksamhetsutveckling.

Ljuset i mörkret kan vara verksamhetsledningen – där finns det sedan länge samverkansområden som MSB faciliterar. Dessa lämnar en del att önska också enligt deltagande myndigheter men det finns ingen anledning att betvivla att myndigheterna följer lagar, regler, föreskrifter och instruktioner. I den mån det finns några som är tillämpbara på dagens hotbild.

Lösningen ligger förstås i verksamhetsutvecklingen. Nu när det anslagits ytterligare 1,3 miljarder kronor är det hög tid att sätta upp mål för verksamhetsutvecklingen:

  • Vilken hotbild är dimensionerande? Gäller fortfarande FOI:s typfall 4?
  • I så fall – vilka förmågor saknas idag för att kunna möta en sådan hotbild?
  • När skall vi ha förmåga att möta hotbilden?
  • Vem skall leda – i samtliga ovan beskrivna perspektiv?
  • Hur påverkas stabs- och ledningsfrågan av 112-utredningens utfall?
  • Hur påverkas framgångsmöjligheterna av det faktum att de två viktigaste områdena (militärt resp civilt försvar) har två helt olika ledningsprinciper?

Som det ser ut nu ligger bollen hos Charlotte Svensson, statssekreterare hos Morgan Johansson, med stöd av Gruppen för strategisk samverkan, Kansliet för krishantering och Krishanteringsrådet (där Försvarsmakten och MSB m.fl. är representerade). Hon kan behöva lite stöd.

Freddy Jönsson Hanberg, reservofficer, företagare, initiativtagare till och sekreterare i Totalförsvarsstiftelsen

Saknar du kommentarsfältet? Du är välkommen att diskutera inlägget i totalförsvarsgruppen på LinkedIn!

Generiska planeringssituationer

Antalet olika möjliga risker som vårt lands krisberedskap och totalförsvar kan ställas emot, är oändligt. Det är helt utsiktslöst att försöka planera för varje enskild tänkbar händelse eller händelsekedja. Vad vi istället bör göra är att utgå från ett begränsat antal typfall av risker, ofta kallat ”Generiska Planerings Situationer” eller GPS.

Med utgångspunkt från dessa GPS kan man bedriva dedikerat planeringsarbete, vilket ökar förmågan den dag krisberedskapen eller totalförsvaret ställs på prov. Resonemanget är i linje med Dwight D Eisenhowers välkända citat:

“In preparing for battle, I have always found that
plans are useless but planning is indispensable.”

Vem definierar vilka GPS som planeringsarbetet bör utgå från och på vad baseras urvalet av GPS?

I MSB:s rapport ”Risker och förmågor 2012: Redovisning av regeringsuppdrag om nationell riskbedömning respektive bedömning av krisberedskapsförmåga” som kom vintern 2013, presenterades en lista över 27 allvarliga risker, vilka med myndighetens egna ord beskrevs som ”… risker som kan skapa allvarliga störningar i samhället om de inträffar”.

Baserat på dessa 27 allvarliga risker utvecklade MSB sju scenarier i denna första rapport och fortsatte sedan analyser av nya scenarier under följande år. Så det finns ett bakomliggande förarbete utfört.
En omständighet med de 27 allvarliga riskerna är att arbetet att ta fram dem gjordes för fem år sedan, tiden före invasionen av Krim och Donbas-området, en tid då synen på säkerhetspolitiken var mer positiv än idag.

Av de 27 allvarliga riskerna är sex stycken uteslutande kopplade till slumpen (olyckor, slarv eller naturkatastrofer). Sju av riskerna kan rimligen endast uppstå t f a någons avsikt och 14 av dem (t ex. fartygskollision) skulle kunna uppstå både genom slump och avsikt. Men samtliga risker utom en (väpnat angrepp) kan anses i första hand vara en uppgift för krisberedskapen. Det leder till tre möjliga svagheter:

  • Vi riskerar att missa skillnaden mellan (som exempel) en pandemi som uppstår spontant eller genom medveten insats. Såväl förebyggande arbete som insats om risken skulle bli verklighet skiljer sig åt beroende på orsak och konsekvens.
  • Hybridhotet, eller risken för att bli utsatt för ett fullspektrumangrepp. Många av de 27 riskerna berör visserligen komponenter som skulle kunna ingå i ett hybridangrepp, men modellen missar komplexiteten och relationerna i ett koordinerat angrepp som visar sig inom flera områden samtidigt.
  • Med tyngdpunkten på risker som har bäring på krisberedskap (lågintensiva störningar) och inte på totalförsvar (högintensiva störningar), förlorar vi det pedagogiska värde som ligger i att vi till våra beslutsfattare lyckas sprida medvetenheten om antagonistiska hot och behovet av ett fungerande totalförsvar både under fredstid såväl som i kris och krig. De svåra fel som begicks i samband med Transportstyrelsens outsourcing av register hade naturligtvis varit helt otänkbara om myndighetens ledning hade haft ett upparbetat säkerhetsmedvetande.
Vad skall vi göra åt detta?

Det finns ingen anledning att riva upp det arbete som MSB har genomfört men kanske ska man överväga en indelning av de risker som vi tror kunna vara representativa och användbara för djupare analys. Ett sätt skulle kunna vara att utgå från riskens orsak, eller källa, t ex:

  • Ren slump, ett gjutfel i ett metallstycke leder till en svår olycka
  • Naturkatastrofer
  • Allvarliga olyckor t f a slarv eller bristande kunskap
  • Ensamvargar, som Breivik eller Akilov
  • Ickestatliga organisationer (möjligen kan man dela upp dessa i kriminella och ”ideella”, som t ex Daesh/IS)
  • Stater eller statliga organisationer med mycket stora resurser

Sedan kan man med utgångspunkt från valda riskorsaker fortsätta med att definiera ”Generiska Planerings Situationer”, GPS. Urvalet av GPS blir då olika, beroende på riskorsak.

Lars Holmqvist, reservofficer, företagare och styrelseledamot i Totalförsvarsstiftelsen

Saknar du kommentarsfältet? Du är välkommen att diskutera inlägget i totalförsvarsgruppen på LinkedIn!

 

 

Totalförsvaret