Svenska staten äger 37 procent av börsbolaget Telia. Det är huvudsakligen omotiverat, och hämmar bolagets utveckling, enligt Dagens Industris ledarskribent Lotta Engzell-Larsson:
“Det finns flera skäl till problemen. Det viktigaste, och tämligen okända, är att staten inte kan sälja sina aktier i Telia förrän man har löst frågan om rikets säkerhet. Telia levererar genom avtal driften av skyddad/säker kommunikation mellan svenska myndigheter och med deras motsvarigheter i Europa. Till de 27 anslutna myndigheterna hör Polisen, Försäkringskassan, Skatteverket, Riksbanken och Finansinspektionen.
Nätverket, som skapades 2004, heter Swedish Governmental Secure Intranet, och är en egen infrastruktur, skild från öppna internet. Den påverkas därför inte av vanliga störningar och överbelastningsattacker. Det är Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) som är systemägare.
Även försvaret har ett avtal med Telia om leverans av tjänster. Dessa känsliga verksamheter ligger i en separat enhet som kallas Särskild nätsäkerhet. Den hålls isolerad från resten av bolaget, och Telia kommenterar inte den verksamheten alls, exempelvis hur mycket den omsätter.
Om staten säljer sina aktier i Telia måste försvarsmakten och MSB ompröva Telia som leverantör. Det är inte idealiskt att tjänsterna levereras av ett börsbolag heller, även om staten är storägare. Det enda rimliga är att driften av dessa känsliga, säkra, nätverk lyfts ut och läggs i ett helstatligt bolag. Närmast till hands ligger Teracom, som redan har en särställning som monopolleverantör av marksänd tv och radio.
Det andra problemet, som Di på nyhetsplats har pekat på, är att det är svårt att driva affärsverksamhet med otydliga och okunniga storägare. Det finns en kluvenhet hos politikerna, framför allt de rödgröna, när det gäller statliga bolag. Ibland levererar företagen stora vinster, vilket är oemotståndligt. Men i ett icke-socialistiskt land måste staten ha bättre skäl än så för att äga vinstdrivande, konkurrensutsatta företag.
När statliga bolag har framgångar beror det oftare på deras ställning som monopol eller oligopol än att staten är en skicklig ägare. Det har funnits en syn att infrastruktur är något staten bör behålla kontrollen över. Men det har blivit allt svårare att avgöra vad som utgör de strukturer som är nödvändiga för rikets säkerhet och funktion.
Politikerna svajar också ofta rejält när det gäller hur stor frihet att bedriva affärer statliga bolag ska ha. Posten, Vattenfall och Telia har alla förlorat stora pengar i jakten på avkastning. Delvis därför att omdömet har sviktat hos ledningen, men också därför att styrningen varit otydlig och det är svårt att lyckas som politiker och affärsansvarig samtidigt. Staten är som ägare på många sätt ansvarslös i sin aningslöshet. Och eftersom styrelsernas mandat är oklart så lämnas vd:arna ganska ensamma.
Läs hela artikeln på DI.se