Foto: Myndigheten för civilt försvar
Den 21–27 september genomförs Beredskapsveckan för tionde gången. Årets tema, ”Du är en del av Sveriges totalförsvar”, kan vid första anblicken låta som ännu en informationskampanj om vatten, konserver och batteriradio, men aktiviteterna runt om i landet visar att innehållet håller på att breddas mot betydligt mer konkreta frågor om cyberangrepp, sabotage, informationspåverkan, vattenförsörjning och hur samhällsviktig verksamhet ska fortsätta fungera under kris och ytterst krig.
Det är en viktig förändring i hur civil beredskap omsätts i praktiken. Totalförsvar byggs visserligen genom lagstiftning, statliga anslag, myndighetsplanering och militära förband, men stora delar av den faktiska uthålligheten finns i kommunernas vattenverk och kök, privata företags distributionssystem, elnät, digitala tjänster, lokala lager och hos människor som måste kunna arbeta även när de normala systemen är störda.
Under årets Beredskapsvecka går det att se denna utveckling på lokal nivå. Norrtälje kommun övar exempelvis vattenbortfall på en förskola och förbereder öppnandet av en trygghetspunkt, där verksamheten måste fungera när vattenkranar, toaletter och delar av köksutrustningen inte längre kan användas som normalt. Övningen tvingar därmed organisationen att hantera den konkreta följdfrågan som alla beredskapsplaner förr eller senare måste besvara: hur gör vi faktiskt när en grundläggande samhällsfunktion inte finns tillgänglig?
I Södertälje prövas en annan del av samma system. Kommunen övar för första gången tillsammans med Hemvärnet kring måltidsförsörjning, samtidigt som kommunen har byggt upp lokala avtal och lager med bland annat mer än 600 ton spannmål och beredskapslager av baljväxter som omsätts i den ordinarie verksamheten. Det är principiellt intressant eftersom beredskapslagret inte behandlas som en isolerad reserv som ska öppnas först när krisen redan är ett faktum, utan integreras i en fungerande lokal försörjningskedja med lagerhållning, leverantörer, kök, personal och transporter.
Samma resonemang gäller infrastrukturen. E.ON besked den 22 september om att investera 160 miljoner kronor i regionnätsledningen mellan Hemsjö och Karlskrona handlar formellt om en reinvestering i elnätet, men förbindelsen fungerar också som reservväg för elförsörjningen i Blekinge och ska minska sårbarheten vid störningar och avbrott. Redundans i elnät, vattenförsörjning, transporter och elektronisk kommunikation är inte en separat beredskapsfråga vid sidan av den ordinarie verksamheten, utan en förutsättning för att den ordinarie verksamheten över huvud taget ska kunna fortsätta under belastning.
Den digitala dimensionen är minst lika tydlig. Integritetsskyddsmyndighetens beslut den 22 september efter intrånget hos Miljödata visar att ett enda kommersiellt system kan utgöra ett gemensamt beroende för en majoritet av Sveriges kommuner, flera regioner och statliga myndigheter; enligt bolaget omfattades omkring 2,2 miljoner personer av dataläckan. Incidenten var ett dataskyddsärende, men ur ett totalförsvarsperspektiv illustrerar den samtidigt ett bredare problem: verksamheter kan ha egna beredskapsplaner och ändå dela samma tekniska leverantör, molntjänst eller digitala komponent, vilket gör att den verkliga sårbarheten finns utanför den egna organisationen.
Även staten arbetar mer konkret med den egna krigsorganisationen. Fortifikationsverket beskriver hur medarbetare tillsammans med Försvarsmakten utbildas inför sina krigsplaceringar och får praktisk träning bland annat i sjukvård och användning av skyddsmask, vilket är ett exempel på skillnaden mellan att ha en krigsorganisation på papperet och att faktiskt förbereda människor för de uppgifter de ska lösa.
Det är här Beredskapsveckans verkliga värde kan ligga. Analytiskt blir veckan mindre intressant om den huvudsakligen mäts i informationsmaterial, evenemang och antalet människor som fått råd om hemberedskap, men betydligt mer relevant om den används för att pröva vattenförsörjning, lager, reservkraft, digitala beroenden, trygghetspunkter, avtal, personal och samverkan mellan civila och militära aktörer.
Nästa steg för det svenska totalförsvaret är därför inte att lämna informationsinsatserna bakom sig, eftersom befolkningens egen förmåga fortfarande är en viktig del av motståndskraften, utan att koppla dem allt tydligare till faktisk organisationsförmåga. När kommuner testar vattenbortfall, Hemvärnet och kommunala kök övar tillsammans, företag bygger redundans i infrastrukturen och myndigheter tränar sin krigsplacerade personal börjar totalförsvaret bli något mer än planer och strukturer; det börjar bli ett system som har prövats innan det behöver användas på riktigt.