Danmarks militära underrättelsetjänst, Forsvarets Efterretningstjeneste, publicerade den 24 september en ny öppen bedömning av hotet från Ryssland. Tre slutsatser är särskilt betydelsefulla: FE räknar med att Ryssland ytterligare intensifierar sin hybridkrigföring mot Nato och väst under de kommande månaderna, bedömer risken för ett begränsat militärt angrepp mot ett Nato-land som låg men stigande och anser att en fullskalig invasion av ett Nato-land fortfarande är osannolik men inte längre helt kan uteslutas.
Den danska säkerhetspolisen PET kompletterade samma dag bilden från ett inrikes säkerhetsperspektiv. PET uppger att man redan ser ökad rysk riskbenägenhet och konkret planering och förberedelse av sabotage i Danmark, huvudsakligen riktad mot försvarsindustrin och verksamheter som har direkt anknytning till det militära stödet till Ukraina; om den ryska hybridkrigföringen intensifieras bedömer PET att även kritisk infrastruktur och andra samhällsviktiga funktioner kan komma mer i fokus.
Det är viktigt att hålla isär vad bedömningen faktiskt säger och vilka slutsatser som kan dras för Sverige. FE:s rapport gäller hotet mot Danmark och är inte en svensk underrättelsebedömning, och formuleringen ”låg men stigande risk” innebär inte att ett ryskt militärt angrepp mot ett Nato-land bedöms vara nära förestående; SVT rapporterade den 24 september, med hänvisning till svenska källor, att Must har en likartad bild av det allvarliga säkerhetsläget men att det inte finns något konkret hot om väpnat angrepp mot Sverige.
Samtidigt går det inte längre att behandla Danmark, Sverige, Norge, Finland och Baltikum som separata säkerhetspolitiska rum. Sverige är en del av Natos integrerade försvarsplanering, och Östersjön, Nordatlanten, Arktis och Natos östra flank binds samman av militära förstärkningsvägar, hamnar, järnvägar, flygbaser, energisystem, telekommunikationer och digital infrastruktur. En händelse som riktas mot Danmark, Baltikum eller Polen kan därför få direkta konsekvenser för svensk militär rörlighet, försörjning och möjligheten att ta emot eller föra vidare allierade förband.
Det är framför allt FE:s och PET:s beskrivning av hybridkrigföringen som har omedelbar relevans för totalförsvaret. Hybridangrepp behöver inte bestå av spektakulära attentat utan kan uppträda som en serie händelser som var för sig är svåra att tolka: cyberincidenter, sabotageförsök, informationsoperationer, underrättelseinhämtning, störningar mot logistik eller påverkan mot verksamheter som stödjer Ukraina. En central utmaning blir därför att upptäcka ett mönster innan varje enskild händelse har kunnat attribueras med säkerhet.
Att Energimyndigheten den 24 september samtidigt gick ut med en uppmaning till svenska energiföretag att rapportera även mindre avvikelser är därför anmärkningsvärt relevant, även om myndigheten inte kopplar sin publicering till den danska rapporten. Energimyndigheten konstaterar att ingen enskild aktör har hela bilden och att en händelse som framstår som obetydlig i ett företag tillsammans med observationer från andra verksamheter kan bidra till att identifiera ett större mönster; informationen kan därefter delas med ansvariga myndigheter för analys av möjliga hybridhot.
Detta pekar på en grundläggande svårighet i det svenska totalförsvaret. En stor del av de resurser som måste skyddas under ett hybridangrepp eller ett krig finns utanför staten: elproduktion och elnät, telekommunikationer, transporter, läkemedelsdistribution, livsmedelsförsörjning, molntjänster, hamnar, entreprenadmaskiner och betydande delar av försvarsindustrin drivs av företag som var och en ser sin egen verksamhet men sällan hela systemet.
Den nya danska bedömningen innebär därför analytiskt att totalförsvarets lägesbild blir minst lika viktig som den fysiska förstärkningen av enskilda verksamheter. Om en hamn ser obehörig kartläggning, ett energiföretag noterar en teknisk avvikelse, en försvarsleverantör utsätts för ett cyberförsök och en kommun samtidigt möter en informationsoperation behöver någon kunna avgöra om detta är oberoende händelser eller delar av samma förlopp.
Samma logik gäller uthålligheten. Om hybridkrigföringen riktas mot försvarsindustri och verksamheter som stödjer Ukraina, som PET bedömer i Danmark, blir försörjningskedjorna runt den militära verksamheten en del av säkerhetsproblemet: underleverantörer, transportörer, energiförsörjning, digitala system och reparationskapacitet kan vara lika avgörande för den faktiska försvarsförmågan som den färdiga materielen. Det ligger nära kärnan i totalförsvarstanken, där militär effekt ytterst är beroende av att det civila samhällets grundläggande funktioner fortsätter att leverera.
Det finns därför ingen anledning att läsa den danska rapporten som ett besked om att ett militärt angrepp mot Sverige är nära förestående. Däremot innebär den att hybridangrepp, sabotage, spionage och påverkan mot kritiska beroenden bör behandlas som en del av den normala planeringsmiljön för svenska myndigheter, företag och totalförsvarsorganisationer, snarare än som extraordinära händelser som först blir relevanta när krisen redan är uppenbar.