Krigets krav flyttar in i kommunernas och regionernas ordinarie verksamhet

Vid regeringssammanträdet den 1 oktober beslutades propositionen Kommuners och regioners grundläggande beredskap inför kris och krig. Därmed går reformen vidare från utredning, remissbehandling och lagrådsgranskning till riksdagen, och även om den slutliga propositionens alla detaljer bör kontrolleras mot den publicerade propositionstexten bygger huvudlinjen på ett förslag som innebär en tydlig förändring av kommuners och regioners ansvar: höjd beredskap och krig ska inte längre behandlas som ett särskilt tillägg till den fredstida krisberedskapen, utan som en dimensionerande förutsättning för verksamheter som måste fortsätta fungera även när Sverige utsätts för ett väpnat angrepp.

Det är en större förändring än den administrativa formen antyder. Kommuner och regioner ansvarar för en betydande del av den verksamhet som avgör om samhället fortfarande fungerar under krig, bland annat sjukvård, äldreomsorg, socialtjänst, skola, måltidsverksamhet, räddningstjänst och lokal information, samtidigt som de leder och samordnar en mängd stödfunktioner som i fredstid sällan betraktas som försvarsverksamhet. När de ordinarie systemen utsätts för långvariga störningar blir emellertid skillnaden mellan civil förvaltning och civilt försvar snabbt mindre relevant, eftersom samma organisation som på måndagen driver äldreomsorg och skola i fred kan behöva göra det på torsdagen under höjd beredskap med reducerad personal, störda elektroniska kommunikationer och begränsad tillgång till transporter eller externa leveranser.

Den föreslagna lagstiftningen innebär därför en förskjutning från beredskap som planeringsaktivitet till beredskap som verksamhetsförmåga. Risk- och sårbarhetsanalyser, planering och övningar ska omfatta höjd beredskap och krig, kommunerna ska kunna använda särskilda samlingsplatser och kommuner och regioner ska kunna lämna information som är viktig för människors liv och hälsa även när internet inte fungerar. Till detta kommer ett övergripande krav på robust och likvärdig förmåga att upprätthålla samhällsviktig verksamhet samt målsättningen att verksamheter av grundläggande betydelse för människors liv och hälsa på sikt ska kunna upprätthållas under minst två veckor med huvudsakligen egna tillgängliga resurser.

Två veckors uthållighet kan lätt tolkas som en fråga om lager, reservkraft och andra materiella resurser, men den verkliga utmaningen ligger i kombinationen av människor, ledning, samband, infrastruktur och försörjning. Ett äldreboende kan ha livsmedel men sakna personal, en vårdinrättning kan ha reservkraft men förlora tillgången till digitala journalsystem, och en kommunledning kan ha en genomarbetad krisplan som förutsätter att nyckelpersoner kan nå sina arbetsplatser och använda samma kommunikationssystem som i fredstid. När flera sådana beroenden faller bort samtidigt uppstår inte problemen i den ordning som beredskapsplanerna är skrivna, utan parallellt, vilket betyder att förmågan behöver bedömas som ett sammanhängande system och inte som en serie enskilda reservlösningar.

Här blir också skillnaderna mellan landets kommuner och regioner viktiga. Sverige har kommuner med några tusen invånare och storstadsregioner med miljoner, vilket innebär helt olika tillgång till personal, specialistkompetens, alternativa lokaler, leverantörer och teknisk infrastruktur. En stor organisation kan ha betydande redundans i personal men samtidigt vara beroende av mycket komplexa digitala system och långa försörjningskedjor, medan en liten kommun kan ha kortare beslutsvägar men vara beroende av ett fåtal individer som redan i fredstid har flera funktioner. Ett krav på likvärdig förmåga kan därför rimligen inte betyda identiska organisationer, utan behöver uttryckas i vilken effekt som ska kunna levereras och hur länge den ska kunna upprätthållas.

Personalfrågan blir i detta sammanhang central. Kommuner och regioner bygger sin verksamhet på människor som samtidigt omfattas av totalförsvarsplikten och som kan ha kompetenser som efterfrågas av andra delar av samhället eller av Försvarsmakten. Om flera organisationer i sina respektive krigsplaner utgår från samma individer uppstår en konflikt som inte syns förrän planerna jämförs, och samma problem kan gälla entreprenörer, fordon, IT-specialister, reservkraft och lokaler. Det innebär att krigsplacering och personalplanering inte kan bedrivas som en separat administrativ uppgift utan behöver kopplas direkt till den verksamhet som faktiskt ska upprätthållas.

Sveriges medlemskap i Nato förstärker detta. Kommuner och regioner ska inte enbart upprätthålla verksamhet för den egna befolkningen utan verkar i ett samhälle där svenska och allierade militära förband samtidigt kan behöva använda vägar, sjukvårdsresurser, fastigheter, räddningstjänst och annan lokal kapacitet. Det innebär inte att den kommunala verksamheten underordnas den militära, men det innebär att planeringen måste ske mot samma geografiska verklighet och samma tillgängliga resurser. Länsstyrelser och civilområden får därför en allt viktigare roll när civila och militära behov ska samordnas och när lokala planer behöver fogas samman med regional och nationell totalförsvarsplanering.

Den utvecklingen syns också i andra reformer som nu genomförs. Befolkningsskyddet byggs om genom nya regler om skyddsrum, skyddade utrymmen, utrymning och inkvartering, samtidigt som regionala totalförsvarsstrukturer utvecklas och större övningar börjar pröva hur olika organisationer kan agera tillsammans. De nya cybersäkerhetskraven förstärker dessutom den digitala sidan av samma problem genom att göra ledningens ansvar och det systematiska säkerhetsarbetet tydligare i samhällsviktiga verksamheter. För kommuner och regioner möts alla dessa krav i samma organisation, eftersom den verksamhet som ska planera utrymning också behöver kunna kommunicera, ge vård, skydda information och fortsätta leverera service när den egna organisationen är utsatt.

Kravet på att kunna informera befolkningen när internet inte fungerar illustrerar den principiella förändringen väl. Under flera decennier har effektivisering och digitalisering successivt byggt bort manuella reservlösningar därför att dessa framstår som dyra och ineffektiva under normala förhållanden. I ett totalförsvarsperspektiv har samma reservlösningar ett annat värde, eftersom en fysisk samlingsplats, ett alternativt sambandssystem eller en manuell rutin kan vara den funktion som gör att verksamheten kan fortsätta när det effektivaste systemet inte längre är tillgängligt. Motståndskraft uppstår därför inte genom att ersätta modern teknik med äldre system, utan genom att undvika att verksamheten blir helt beroende av en enda teknisk lösning.

Den största risken i genomförandet ligger därför knappast i att kommuner och regioner skulle sakna planer. Sverige har en stark förvaltningskultur och stor förmåga att producera styrdokument, analyser och formella ansvarsfördelningar, medan den svårare uppgiften är att verifiera om organisationerna verkligen kan fungera när flera störningar inträffar samtidigt. Om en kommun bedömer att äldreomsorg, måltidsverksamhet eller lokal information kan upprätthållas under två veckor behöver nästa fråga vara vad denna bedömning bygger på när personal uteblir, IT-system ligger nere och leveranser försenas. Det är först när sådana kombinationer övas som det går att skilja en genomarbetad plan från en faktisk förmåga.

Den nya lagstiftningen kan därför bli en viktig del av nästa fas i återuppbyggnaden av det civila försvaret, men dess betydelse kommer inte att avgöras när riksdagen fattar beslut utan under de efterföljande åren när kraven omsätts i organisation, bemanning, investeringar och övningar. Den verkliga måttstocken blir om kommuner och regioner kan visa vilka verksamheter som måste fungera, vilken miniminivå som ska upprätthållas, vilka människor och resurser som krävs och hur verksamheten förändras när en eller flera av dessa förutsättningar faller bort. Det är först då krigets krav på allvar har flyttat från lagstiftning och planering till den kommunala och regionala vardag där en stor del av Sveriges civila försvar faktiskt ska fungera.

Källförteckning

Regeringen – Regeringsärenden vecka 40, 2026
https://www.regeringen.se/regeringsarenden/regeringsarenden-vecka-40-2026/

Regeringen – Kommuners och regioners grundläggande beredskap inför kris och krig, lagrådsremiss
https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/lagradsremiss/2026/07/kommuners-och-regioners-grundlaggande-beredskap-infor-kris-och-krig/

Regeringen – Regeringen föreslår skärpta krav på kommuners och regioners beredskap
https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2026/07/regeringen-foreslar-skarpta-krav-pa-kommuners-och-regioners-beredskap/

Regeringen – Nya regler för att trygga personalbehoven i det civila försvaret
https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2026/07/nya-regler-for-att-trygga-personalbehoven-i-det-civila-forsvaret/

Sveriges riksdag – Budgetpropositionen för 2026, utgiftsområde 6 Försvar och samhällets krisberedskap
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/proposition/budgetpropositionen-for-2026-utgiftsomrade-6_hd031d8/html/

Dela den här artikeln