Socialstyrelsens nya redovisning av kommunernas krisberedskap pekar på ett problem som är mindre synligt än skyddsrum, reservkraft och beredskapslager men minst lika avgörande för ett fungerande totalförsvar. Sju av tio svenska kommuner saknar en aktuell kontinuitetsplan för kritiska verksamheter inom vård och omsorg.
Utvecklingen går åt rätt håll, men från en låg nivå. Andelen kommuner med aktuell kontinuitetsplan har ökat från 22 till 32 procent på ett år, medan 42 procent har en aktuell plan för särskilda boenden för äldre och endast 20 procent för HVB-verksamhet för barn och unga. Socialstyrelsens jämförelser visar dessutom att bara omkring en tredjedel av kommunerna har en av ledningen beslutad evakueringsplan för verksamheter för särskilt sårbara grupper.
Det är viktigt att förstå vad en kontinuitetsplan faktiskt är. Den ska inte främst beskriva hur en organisation hanterar en extraordinär händelse på ledningsnivå, utan hur själva verksamheten ska fortsätta när normala förutsättningar försvinner: vem ger insulin när personalstyrkan halverats, hur fungerar hemtjänsten om mobilnäten ligger nere, vad gör ett äldreboende efter ett dygn utan vatten och hur flyttas människor som inte själva kan lämna en byggnad?
Socialstyrelsen anger att kommunerna ska kunna upprätthålla verksamheten under minst två veckors kris eller krig med egna resurser. Myndigheten har därför tagit fram nya webbutbildningar, scenarier, dialogmaterial och praktiska planeringsunderlag och kommer dessutom att följa upp kommunernas kontinuitets- och evakueringsplanering samt analysera varför vissa kommuner fortfarande saknar aktuella planer.
Detta bör ses i ett större sammanhang. Regeringen har under 2026 avsatt omkring 1,4 miljarder kronor för att stärka kommuners och regioners civila försvar, bland annat genom materiel, ledningsplatser, trygghetspunkter och annan utrustning som ska göra det möjligt att upprätthålla samhällsviktiga uppgifter under höjd beredskap och krig. Investeringarna är betydande, men Socialstyrelsens resultat visar varför materiell beredskap inte räcker.
En kommun kan ha reservkraft utan att ha bestämt vilka verksamheter som ska prioriteras när bränslet inte räcker till alla. Den kan ha nödvattenutrustning utan en plan för hur vattnet ska distribueras till hundratals hemtjänsttagare, och den kan ha en alternativ ledningsplats samtidigt som omsorgen saknar en fungerande bemanningsplan när en stor del av personalen inte kan ta sig till arbetet.
Ur ett totalförsvarsperspektiv är detta särskilt allvarligt eftersom vård och omsorg omfattar människor med mycket liten egen möjlighet att kompensera när samhällets system sviktar. Den som är beroende av hemtjänst, kommunal hemsjukvård, personlig assistans eller ett särskilt boende kan inte lösa ett längre el- eller vattenavbrott genom ökad egenberedskap på samma sätt som ett friskt hushåll kan.
Här finns också ett beroende mellan det civila och militära försvaret. Om kommunal vård och omsorg inte klarar kraftiga störningar binds andra samhällsresurser upp samtidigt som sjukvården kan belastas ytterligare, anhöriga kan tvingas lämna sina arbeten och personal som annars skulle ha kunnat fullgöra andra totalförsvarsuppgifter måste hantera konsekvenserna.
Det går samtidigt att konstatera att situationen förbättras. Andelen kommuner med kontinuitetsplaner ökar, kraven på beredskap i upphandlad omsorg har blivit vanligare och staten förstärker både finansiering och metodstöd, vilket innebär att problemet är identifierat och att verktyg för att åtgärda det finns.
Det är däremot en analys, inte ett verifierat faktum, att nuvarande förbättringstakt är tillräcklig för den säkerhetspolitiska miljö som totalförsvaret dimensioneras för. När nästan sju av tio kommuner fortfarande saknar en aktuell plan för hur kritisk vård och omsorg ska fortsätta under allvarliga störningar finns ett tydligt gap mellan den förmåga som Sverige planerar för och den förmåga som i dag kan visas på lokal nivå.
Den viktigaste konsekvensen av Socialstyrelsens resultat är därför att kontinuitetsplanering behöver behandlas som operativ förmåga och inte som dokumentproduktion. En användbar plan måste vara kopplad till verkliga resurser, alternativa lokaler, reservsystem, personal, prioriteringar, transporter, kommunikation och beslut om vad som ska göras när allt inte längre kan genomföras samtidigt.
Sveriges civila försvar kommer i stor utsträckning att avgöras just där. Inte i den centrala krisledningen, utan i om äldreboendet kan fortsätta fungera på det tredje dygnet utan ordinarie elförsörjning, om hemtjänsten hittar fram när de digitala systemen inte fungerar och om kommunen redan före krisen har bestämt vilka verksamheter som absolut inte får upphöra.
Källor
Socialstyrelsen – Sju av tio kommuner saknar planer för omsorgen vid kris
Direktlänk Socialstyrelsen
Socialstyrelsen – Öppna jämförelser av krisberedskap inom socialtjänst och kommunal hälso- och sjukvård
Direktlänk Socialstyrelsen
Socialstyrelsen – God beredskap när det gäller: Planeringsinriktning för socialtjänsten och den kommunala hälso- och sjukvården i kris och krig
Direktlänk Socialstyrelsen
Regeringen – Beredskapspaket: 1,4 miljarder kronor för att stärka kommuner och regioner
Direktlänk