Vem reparerar Sverige när infrastrukturen förstörs?

Boverkets första försörjningsanalys av betong är färdig och arbetet går nu vidare med rörgravsmaterial, mineralull och ett pilotprojekt kring grävmaskiner. Det kan vid första anblicken framstå som ett smalt myndighetsarbete om byggmaterial, men frågan är större än så eftersom ett totalförsvar som ska kunna uthärda ett väpnat angrepp måste ha förmåga att återställa sådant som faktiskt förstörs. Reservkraft, alternativa ledningsplatser och redundanta kommunikationer är viktiga, men de ersätter inte behovet av att kunna reparera en sönderslagen vattenledning, återställa en vägförbindelse eller göra en skadad byggnad användbar igen.

Det svenska totalförsvaret har under återuppbyggnaden lagt stor kraft på att identifiera samhällsviktiga funktioner, tydliggöra ansvar och öka robustheten i de system som måste fungera under höjd beredskap. När denna planering blir mer konkret uppstår emellertid nästa fråga: vad händer efter att robustheten inte har varit tillräcklig och en fysisk anläggning faktiskt har slagits ut?

Svaret beror i stor utsträckning på resurser som staten själv inte äger. Entreprenadmaskiner, byggmaterial, specialkompetens, transportresurser och produktionsanläggningar finns huvudsakligen i företag som under normala förhållanden arbetar på en kommersiell marknad. Kommuner, Försvarsmakten, Fortifikationsverket och Trafikverket kan samtidigt behöva samma resurser när ett krig skapar skador på flera platser. Därmed blir byggnads- och reparationsberedskap en fråga om betydligt mer än att veta hur många ton cement eller hur många grävmaskiner som finns i landet.

Från lagerlista till faktisk förmåga

Boverkets analys av betong visar varför problemet snabbt blir komplext. Betong är en produkt, men tillgången är beroende av ett helt nätverk av andra flöden och produktionsförutsättningar, från vatten och kalk till cement och ballast. Detsamma gäller i ännu högre grad när analysen flyttas från en vara till en faktisk reparationsuppgift. En grävmaskin som står på rätt plats är av begränsat värde utan förare, drivmedel, reservdelar, transportkapacitet och möjlighet att arbeta på skadeplatsen.

Försörjningsberedskap behöver därför utgå från den funktion man vill kunna genomföra snarare än från den enskilda resursen. Om målet är att snabbt återställa en större vattenledning måste planeringen omfatta hela kedjan från skadebedömning och projektering till maskiner, personal, material, transporter, säkerhet och prioritering av arbetsplatsen. Samma resurser kan samtidigt vara efterfrågade för att reparera en militärt viktig väg eller en skadad sjukvårdsanläggning.

Det är här frågan om prioritering blir svår. En kommun kan bedöma att dricksvattenförsörjningen är den mest angelägna uppgiften, samtidigt som Försvarsmakten behöver samma entreprenadkapacitet för en förbindelse som är nödvändig för att kunna genomföra militära operationer. Regionen kan parallellt ha ett sjukhus vars funktion måste återställas. Alla tre behoven kan vara legitima och tidskritiska, medan tillgängliga resurser ändå inte räcker för att möta dem samtidigt.

Det räcker då inte att varje organisation har en väl genomarbetad beredskapsplan. Om flera planer bygger på samma företag, samma specialister och samma arbetsmaskiner kan var och en vara rimlig på papperet samtidigt som den samlade planeringen är omöjlig att genomföra.

Regeringens uppdrag till Myndigheten för civilt försvar att etablera en grundläggande nationell förmåga att samordna och inrikta byggnads- och reparationsberedskapen blir därför viktigt. Myndigheten ska bland annat identifiera befintliga resurser, bedöma behovet av förstärkningar och lämna förslag på olika ambitionsnivåer. Det är en nödvändig början, men den avgörande frågan kommer så småningom att bli vilket mandat den nationella nivån ska ha när olika delar av totalförsvaret konkurrerar om samma kapacitet.

En lägesbild över var resurser finns är inte detsamma som förmåga att disponera dem. Skillnaden kan vara liten i fred men avgörande under krig.

Det privata näringslivet blir en del av krigsorganisationen

Boverkets arbete synliggör också något som är centralt för hela återuppbyggnaden av det civila försvaret. Det offentliga bär ansvar för många av de funktioner som måste fungera under krig, medan den materiella kapaciteten för att upprätthålla dem ofta finns i näringslivet.

Detta förhållande är varken nytt eller i sig problematiskt. Sverige skulle knappast få ett effektivare totalförsvar genom att staten bygger upp parallella entreprenadföretag, cementfabriker eller maskinparker som normalt står oanvända. Däremot måste staten veta vilken kapacitet som verkligen är tillgänglig när förutsättningarna förändras och kommersiella aktörer samtidigt kan möta krav från många olika kunder.

Här blir avtalen viktiga. Boverket har i uppdrag att identifiera behov av och teckna avtal som kan upprätthålla försörjningen av varor och tjänster. Det är ett område där beredskapen gradvis lämnar den mer allmänna diskussionen om offentlig-privat samverkan och närmar sig konkreta frågor om leveransförmåga, ersättning, prioritering, personal och risk.

Ett beredskapsavtal har emellertid begränsat värde om det inte är grundat på realistiska antaganden. Ett företag kan exempelvis ha ett stort antal maskiner enligt ett register men ändå sakna möjlighet att tillhandahålla dem därför att personalen är krigsplacerad någon annanstans, reservdelarna importeras från ett område där transporterna har avbrutits eller andra avtal konkurrerar om samma resurser. Det är därför Boverkets försörjningsanalyser är intressanta när de går från enskilda material mot tjänster och arbetsmaskiner; de börjar närma sig den punkt där beroendena blir organisatoriska och inte enbart materiella.

För företagen innebär detta samtidigt att deras roll i totalförsvaret behöver bli tydligare. Att i efterhand förvänta sig att kommersiella resurser ska finnas tillgängliga för staten fungerar dåligt om företagen inte i förväg vet vilken kapacitet de ska kunna upprätthålla, vilka investeringar som krävs och vem som bär kostnaderna. Staten kan ställa mycket långtgående krav under krig, men en trovärdig beredskap måste huvudsakligen byggas före kriget.

Det finns också en konkurrens mellan effektivitet och beredskap som inte kan trollas bort. Lager kostar pengar, reservkapacitet som sällan används är dyr och redundans kan se ineffektiv ut i en normal ekonomisk kalkyl. Samtidigt är ett system som är optimerat för hög beläggning och små marginaler normalt sämre på att hantera ett snabbt och omfattande bortfall. Vilken nivå av reservkapacitet Sverige bör finansiera är därför ytterst en politisk prioritering, inte en teknisk fråga som kan överlåtas åt en enskild myndighet.

Boverkets kartläggningar kan ge underlag för sådana beslut, men de bör inte förväxlas med färdig beredskap. Det relevanta måttet är så småningom om en identifierad skada kan mötas med en reparationsorganisation som vet vad den ska göra, har tillgång till resurserna och kan sättas in inom den tid som situationen kräver.

Detta behöver också övas. Totalförsvarsövningar fokuserar ofta på ledning, samverkan och beslutsfattande, medan återställandet av fysisk infrastruktur är svårare och dyrare att pröva i realistisk skala. Just därför finns en risk att den faktiska reparationsförmågan antas finnas därför att företagen, maskinerna och materialen existerar någonstans i fredstid.

Det är en farlig förenkling. Krig skapar inte bara större efterfrågan på resurser utan förändrar också förutsättningarna för att använda dem. Vägar kan vara blockerade, kommunikationer störda, personal otillgänglig och insatsområden farliga. Samtidigt kan samma resurser behövas för både civila och militära uppgifter.

När Boverket nu går vidare från betong till fler material och arbetsmaskiner är det därför viktigare än det först kan verka. Arbetet börjar bygga den kunskap som krävs för att kunna avgöra var de verkliga flaskhalsarna finns och vilka åtgärder som behöver genomföras innan en kris uppstår.

Nästa steg bör vara att koppla denna kunskap allt tydligare till prioritering, avtal och praktiska övningar. Först då går det att svara på den fråga som försörjningsanalyserna i grunden handlar om: inte hur mycket byggmaterial Sverige producerar under normala förhållanden, utan hur snabbt totalförsvaret kan reparera det som en angripare försöker förstöra.

Källförteckning

Boverket – Boverket har kartlagt Sveriges betongförsörjning inför höjd beredskap och krig
https://www.boverket.se/sv/om-boverket/nyheter-aktuellt/nyheter/betongforsorjning/

Boverket – Försörjningsanalys av betong
https://www.boverket.se/sv/beredskap/beredskapsuppdrag/forsorjningsberedskap/forsorjningsanalys-betong/

Boverket – Försörjningsberedskap inom bygg och anläggning
https://www.boverket.se/sv/beredskap/beredskapsuppdrag/forsorjningsberedskap/

Regeringskansliet – Uppdrag till Myndigheten för civilt försvar att utveckla nationell samordning av byggnads- och reparationsberedskapen
https://www.regeringen.se/regeringsuppdrag/2026/09/uppdrag-till-myndigheten-for-civilt-forsvar-att-utveckla-nationell-samordning-av-byggnads–och-reparationsberedskapen/

Dela den här artikeln