Hoppa till innehåll

Blogg

Frågor om skogsbränderna

Skogsbrand

Idag, snart fyra år efter Salabranden, vore det intressant att få veta vilka politiska initiativ som har tagits för att minska risken för att något liknande skulle kunna ske igen. Som läsaren förstår är ämnet högaktuellt just nu.

Vilka initiativ har man tagit för att öka förmågan till upptäckt av bränder i ett tidigt skede? Drönare, flygspaning, kameraövervakning från bevakningstorn, manuell bevakning eller andra metoder?

Hur går vi numera tillväga för att inför sommarsäsongen ha god uppsikt över befintliga brandbekämpningsresurser inom och utom riket? Naturligtvis ner på den nivån att man har koll på flygtimmar, markpersonalresurser, säkerhetsregler och semesterplanering. Vem har ansvaret att göra det?

Vilka initiativ har man tagit, t ex avseende materielanskaffning, pilot- och markserviceresurser eller utbildning, för att möjliggöra utnyttjande av fler statligt ägda helikoptrar?

Vilka initiativ har man tagit för att underlätta utnyttjande av civila resurser, t ex helikoptrar, t ex avtal om bevakning eller insats, materielanskaffning, utbildning?

Vilka resurser har man tillfört Försvarsmakten för att öka FM:s förmåga att bidra vid civil krishantering?

Hur har man konkret gått tillväga för att säkerställa att myndighetsinterna diskussioner om kostnadsfördelning inte gör att vi förlorar värdefull tid i en brands tidigaste skede?

Vilka steg ha tagits för att i ett krisläge snabbt kunna gå från samverkan (olika myndigheter förhandlar fram hur man ska göra) till samordning (en myndighet styr, övriga följer)?

Vilka åtgärder har vidtagits för att snabbt nå ut och därmed underlätta rekrytering av frivilliga?

Hur har man förberett sig för att underlätta att ta emot frivilliga (organisation, gruppchefer, lämplig utrustning, tilltransporter, förberedande utbildningsinsatser riktade till frivilliga, etc.)?

Vad har man gjort för att förbereda god logistik för utkommenderade och frivilliga? (förläggning, livsmedel, sjukvårdsstöd, etc.)

Nyckelordet i den första meningen ovan är politiska. Det som beskrivs här borde visserligen i stora stycken hamna på MSB:s bord, men i svensk praxis så är det inte myndigheten som ska ta initiativ, allra minst då finansiering saknas helt. Frågorna bör nog snarare ställas till Justitiedepartementet, det departement som ansvarar för MSB

Lars Holmqvist, reservofficer, företagare och styrelseledamot i Totalförsvarsstiftelsen

Saknar du kommentarsfältet? Du är välkommen att diskutera inlägget i totalförsvarsgruppen på LinkedIn!

Monumental överrumpling

Funderingar inför KKrVA kommande skrift.

Igår (torsdag den 3 maj 2018) genomfördes ett mycket intressant seminarium på temat ”Mental överrumpling” av Kungliga Krigsvetenskapsakademin. Seminariet avslutades av att försvarsminister Peter Hultqvist gav regeringens perspektiv. Totalförsvarsstiftelsen deltog med flera representanter.

Inledningsvis skall det konstateras att den samlade klokskapen bland föredragshållarna imponerade. Lång och gedigen erfarenhet kombinerat med en skicklig förmåga att framföra sina tankar gjorde seminariet mycket njutbart för oss som åhörare.

En farhåga som också uttrycktes av några föredragshållare är att det är en utmaning att försöka utkämpa morgondagens krig med gårdagens erfarenheter. Men vad än Hegel sade så lär vi oss något av historien.

De två viktigaste föredragen handlade om två relativt överraskande väpnade angrepp. Dels det tyska angreppet mot Norge 1940 där journalisten Alf R Jacobsen (som skrivit boken ”Kungens val” som blev spelfilm 2016) på ett engagerat sätt beskrev vikten av mod och beslutsamhet och dels det sovjetiska angreppet mot Finland 1939 som beskrevs initierat och detaljerat av Tomas Ries, till vardags forskare på Försvarshögskolan. Björn Körlof talade om mental beredskap och psykologiskt försvar, Mikael Sahlin talade om säkerhetspolitiska implikationer av mental överrumpling. Patrik Oksanen avrundade med ett resonemang om medias roll och utmaningar nu och i framtiden.

Anförandena handlade främst om historiska erfarenheter, Oksanens undantaget. Försvarsministern berörde förstås också aktuella exempel. Fokus på historiska händelser är dock naturligt mot bakgrund av arrangörens inriktning, men eftersom samtliga föredragshållare kommer att skriva om sina ämnen i en skrift som ges ut av Krigsvetenskapsakademin vill jag härvid framföra några tankar om de riktigt stora mentala överrumplingarna som väntar oss eller redan har inletts: Digitaliseringen, Globaliseringen, Globala gemensamma hot, Privatiseringen och Förändringstakten.

Digitaliseringen

I rättvisans namn tillstås att flera av föredragshållarna berörde denna omvälvande megatrend – men i första hand som en komplicerande faktor och möjligen som en ny säkerhetspolitisk arena.

Digitaliseringen är så obegripligt genomgripande att den inte låter sig beröras i förbifarten. Digitaliseringen är själva möjliggöraren till att Ryssland kunnat genomföra de mediakampanjer som försvarsministern räknade upp; desinformation runt MH17, påverkan av presidentvalet i USA och den brittiska folkomröstningen om EU-utträdet, påverkanskampanjerna i samband med ockupationen av Krim och nu senast rörande förgiftningen av den f.d. ryske GRU-översten Sergej Skripal och det idoga trollandet i spåren av Assad-regimens senaste kemvapen-attack på den egna befolkningen och det amerikansk/brittisk/franska svaret på den.

Digitaliseringen ritar om kartan för hela säkerhetspolitiken. Begrepp som angrepp, angripare, krig och landgränser upphör att vara heltäckande. Nationell och internationell lagstiftning samt folkrätten fungerar sämre som styrande regelverk. Vilka regler gäller till exempel om en nation förtalar en annan i syfte att splittra och destabilisera – men inte i eget namn utan i någon annans namn? Detta är nu genomförbart tack vare sociala media och statsdrivna ”nyhetsbyråer” – i sin tur möjliggjort av digitaliseringen. Är det ett angrepp om en nation anonymt sätter en annan nations betalningssystem ur bruk? Vem är angripare? Är det krig? Begreppet “Cyberkrigföring” erbjuder ett attraktivt sätt att bunta ihop frågorna – trots att de är allomfattande.

Digitaliseringen är en urstark, blixtsnabb megatrend som utmanar allt vi är vana vid. Den måste adresseras övergripande, inte som en bisak. Den utmanar vår världsbild och vår självbild.

Globaliseringen

Globaliseringen innebär så mycket mer än att varor kan skeppas över de sju haven. EU:s inre marknad har utvecklats kontinuerligt sedan samarbetet om kol och stål i början av 1950-talet. I snart 70 år har Europa gemensamt verkat för ökad interdependens. Det är ett fredsprojekt lika mycket som ett handelsprojekt.

Idag är Japan, USA och EU beroende av billig varuimport från Kina men ännu mer av billiga råvaror från hela Asien, Afrika och Latinamerika. Välfärden i västvärlden står och faller med låga priser på råvaror, varor och arbetskraft från utvecklingsländer.

Kombinerar man digitalisering och globalisering inser man snart att den westfaliska ordningen eroderar mycket snabbt. Nationalstaten som axiom är de facto (inte de jure) ifrågasatt. Det känner åtminstone jag mig mentalt överrumplad av.

Den globala interdependensen är oerhört påtaglig och den ökar för varje dag. Den märks tydligast i det finansiella systemet.

Globala gemensamma hot

Till de globala gemensamma hoten måste hot mot det internationella finansiella systemet räknas. Exempelvis är idag över 11 000 organisationer (främst banker) anslutna till det så kallade SWIFT-systemet. Än så länge har SWIFT stått emot press från t.ex. Storbritannien att stänga ute Ryssland från systemet. Effekterna av att stängas ute kanske kan ses i Nordkorea nu. Samtliga nordkoreanska banker stängdes av från SWIFT under 2017 och nu ser vi en fredsprocess – som har flera drivkrafter men SWIFT är en viktig komponent.

Om detta system slutar att fungera eller om länder och banker börja tappa tron på systemet och ansluta sig till andra (än så länge små) konkurrerenade system så kan hela det internationella finanssystemet börja svaja. Under senare år har europeiska tidningar anklagat USA för att låta NSA och CIA via SWIFT kontrollera betalningar i Europa trots att det inte torde falla inom deras jurisdiktion, något som kan provocera och i värsta fall orsaka ett ”massavhopp” med påföljande destabilisering och oreglerade betalningsströmmar. Detta är ett bra exempel på en kombination av de tre hittills nämnda megatrenderna.

Här skriver jag nu bara ett ord: blockchain.

En annan global gemensam hotbild är de klimatrelaterade riskerna. Klimatet i sig är förstås inget hot, klimatet har alltid förändrats och kommer alltid att förändras. Hoten uppstår som konsekvenser av klimatförändringar t.ex. i tätt bebodda områden särskilt om förändringarna går snabbt eller snabbare än väntat. Ett exempel på det är bristen på rent vatten som kan bli ett stort problem i delar av världen med påföljande vattenkonflikter. Ett annat är att landområden kan läggas under vatten med flyktingströmmar och eventuella markkonflikter som följd.

Privatisering

I början av 1990-talet visade SVT en mycket träffsäker sketch med Johan Rehborg som figuren Percy Nilegård. Han åker runt i förorten och presenterar sin nya affärsidé – nämligen att de boende i höghusen skall sälja reklamplats i sina fönster! På så sätt kan varumärken exponeras på stora ytor och invånarna får lite extrainkomster. Självklart blir Percy Nilegård rik på kuppen som mäklare av dessa ytor. Allt går att kommersialisera enligt Percy.

Sketchen är träffsäker och profetisk på mer än ett komiskt sätt. Men frågan är om ens Percy Nilegård kunde förutse den flodvåg av privatiseringar som väntade Sverige och övriga Europa under de kommande decennierna. Några år efter att nyss nämnda sketch sändes – privatiserades och börsnoterades Telia, alltså gamla Televerket. Detta är särskilt iögonfallande för personer med rötter i det gamla totalförsvaret.

Därefter har vård, skola och omsorg privatiserats i rask takt. Posten har bolagiserats (PostNord) men är fortfarande statligt ägd (svenska staten 60 % och danska staten 40 %). Tyska posten är däremot börsnoterad och har dessutom förvärvat DHL, ett amerikanskt logistikföretag som nyligen stoltserade med att mer eller mindre ha räddat hela Puerto Rico efter orkanen Maria – något som alltså inte staten verkade klarade av (tydligen inte heller den amerikanska).

Totalförsvaret i Sverige vilar på att ett antal samhällsviktiga verksamheter är igång dygnet runt, året runt. De flesta av dem är privatägda. Transportsektorn är helt privat (så när som på PostNord), energimarknaden är privat om än hårt reglerad. IT- och telekombranscherna är helt privata. Säkerhetsföretag, ambulansföretag och företag som distribuerar läkemedel är privata. Sjukhus och vårdcentraler är delvis i privat ägo. Livsmedelsbranschen är till 100 % privatägd – från ax till limpa, från jord till bord. Byggbranschen och underleverantörer av byggmaterial är privata branscher.

För oss som växte upp under decennier av socialdemokratiskt styre, Svenska Rayon, Kronfrakt och blå-vita varor på Domus blir det en mental överrumpling när vi idag börjar förstå att Förfogandelagen från 1978 är verkningslös. Inte lagen som sådan – men det finns ju ingen som kan förfoga över något. Staten har inga resurser som står på tomgång någonstans och väntar på personal och prylar som de kan börja nyttja.

Förändringstakten

För alla som läst Yuval Noah Harari’s utmärkta böcker är det ingen överraskning att förändringstempot är mycket högt. Men hur högt är det?

Många känner till Moore’s lag, men vad innebär den egentligen? Moore’s lag säger att all hårdvara till datorer (förenklat uttryckt) dubblar sin kapacitet och halverar sitt pris var 24:e månad. Exempel: ett RAM-minne som kan lagra 1 GB idag och kostar 1000 kr kan om 24 månader lagra 2 GB och kostar istället 500 kr. Denna förändringstakt har hållit i sig sedan 1965.

Detta innebär att världen får tillgång till beräkningskraft med en rasande fart. Kartläggningen av det mänskliga genomet ansågs vara en extremt omfattande beräkning som krävde datorkraft vi aldrig skulle förfoga över men 2001 var det klart, långt tidigare än någon prognosticerat. Ännu mer intressant är att det 2006 kostade 10 miljoner USD att kartlägga en DNA-sekvens, idag kostar det mindre än 1000 USD.

En fördubbling vartannat år innebär alltså en exponentiell ökningstakt. Ni vet – riskornen på ett schackbräde. Det som är svårast att förstå med exponentiell ökning är att det går så otroligt fort ”på slutet”. Det exempel som ofta används är ”dammen med vattenliljor”. Det går ut på att en liten damm har fått sin första lilja dag ett. På 30 dagar skall dammen vara helt igenväxt och liljorna växer exponentiellt. Alltså: dag två är det två liljor, dag tre är det fyra liljor etc.

Nu till nyckelfrågan: När är dammen täckt till hälften? Jo – dag 29. Helt täckt är den dag 30. När omvärlden präglas av exponentiell utveckling så ökar antalet svarta svanar oerhört snabbt. Till slut är det inte ens svarta svanar, det är bara svart. Det är mental överrumpling på en annan skala…

Bandbredd är ett annat intressant område eftersom det öppnar för så många osäkerheter. Just outsourcing av den typ som Transportstyrelsen ägnade sig åt hade inte varit möjlig om vi haft för dålig bandbredd. När bredbandsanslutningar i storleksordningen 1 Mbit/s infördes i storstäderna i Sverige runt millennieskiftet var det en sensation. Nu säger regeringen att år 2025 skall samtliga hushåll och företag ha tillgång till 1 Gbit/s. Från 1 Mbit hos några hushåll i Stockholm – till 1 Gbit für alle. På 25 år. Räkna lite på det, det är en exponentiell ökningstakt som heter duga.

Vad innebär då denna extremt höga utvecklingstakt (som dessutom ökar hela tiden)? Det är det ingen som riktigt vet. Men att läsa boken ”Homo Deus” av ovan nämnde Yuval Noah Harari är en bra början för att ana vad det innebär. Han beskriver hur kroppen och hjärnan integreras med maskinernas processorkraft och kopplas samman via anslutningar med hög bandbredd. Science fiction? Terminator? Nej, vi talar om förändringar som kommer att beröra de flesta av oss nu levande.

Förhoppningsvis är författarna till den kommande skriften om ”Mental överrumpling” redan medvetna om ovan beskrivna megatrender, i annat fall kanske detta blogginlägg kan inspirera till att ta med något av det i resonemangen.

Freddy Jönsson Hanberg
Sekreterare
Totalförsvarsstiftelsen

Författaren är reservofficer och strategisk rådgivare

Risken för stormaktskonflikt ökar

Denna artikel publicerades ursprungligen på ledarsidan i Svenska Dagbladet den 10 februari 2018

När börsen stigit i flera år och kvällstidningarna börjar ge köptips så brukar de flesta aktieproffs sälja. Det brukar nämligen vara en säker indikator på att börsen inom kort kommer att vända ned. Konjunkturer och börsvärden tenderar att vara cykliska och ouppmärksamma amatörer är i regel de sista att observera den pågående förändringen. Proffsen blir då ofta kallade pessimister och glädjedödare.

Detta mönster kan ibland skönjas av krigshistoriker och statsvetare som studerar säkerhetspolitik. En period av fred präglas av god ekonomi som övergår i dekadens och depression för att slutligen brisera i krig. Att som säkerhetspolitisk observatör varna för tidiga tecken på skymningsläge, mitt under en sprudlande freds- och handelsperiod, brukar belönas med epitetet ”alarmist”. Jag kan tidvis känna förståelse för ovan nämnda börsproffs.

Det mest kända exemplet på ovanstående är förstås perioden mellan första och andra världskriget, först det glada 20-talet, sedan depression och skymning. Men även perioden mellan Fransk-Tyska kriget och Första världskriget ser ut ungefär på samma sätt.

Det Kalla kriget innehöll på liknande sätt perioder av töväder sammanfallande med högkonjunkturer. Första halvan av 70-talet ledde SALT-avtalen till avspänning vilket sammanföll med ekonomisk skördetid efter en period av mycket stark industriell och teknisk utveckling under 60-talet. Perioden avbröts dock i och med Sovjets inmarsch i Afghanistan och Reagans tillträde varefter en mycket kall period av det Kalla kriget följde.

Sovjetunionens och Warszawa-paktens fall runt 1990 och det Kalla krigets slut övergick sedan i en period av mycket stark utveckling av ekonomi, näringsliv och handel som hållit i sig i över 25 år, en rekordlång och mycket fredlig tillväxtperiod. Det kunde gått riktigt illa med det finansiella systemet vid några tillfällen, men rådiga tjänstemän på överstatliga myndigheter red tillsammans med politiker ut den stormen.

Den glada era som pågått sedan ca 1990 har tagit slut och statsvetare och historiker kommer sannolikt att sätta året 2016 som slutår för den. Två stora politiska händelser präglar det året — Trump och Brexit. Men precis som börsproffsen letar efter så tidiga signaler som möjligt på en konjunkturförändring — så letar också säkerhetspolitiska proffs efter signaler. Den som var intresserad kunde redan 2007 konstatera att Putin ensidigt valde att lämna CFE-avtalet och redan innan det kunde den som var på säkerhetskonferensen i München i februari 2007 höra Putin beskriva vad han avsåg att göra och hur han motiverade det.

Det finns ett mycket stort antal tecken som tyder på att vi nu går in i en geopolitiskt orolig och stökig era. För att belägga den tesen brukar man beskriva riskerna med terrorism och aggression som inte är statsbunden t.ex. aktörer som Al-Qaeda och Islamiska staten, och instabila statsbildningar som Syrien, Irak, Libyen eller aggressiva mindre stater som Iran och Nordkorea.

Det är dock tyvärr aktuellt att titta närmare på risken för stormaktskonflikt. Det är den risken som ökat mest på bara något år och det är också därför som jag så bestämt kan hävda att den fredliga eran som började 1990 är slut. World Economic Forum presenterar varje år en riskrapport och ”Interstate conflict” och ”Weapons of mass destruction” klättar uppåt i listan de senaste åren även om listan fortfarande domineras av väder-, vatten- och naturkatastrofer.

Den enskilt viktigaste riskfaktorn är att Kina och Ryssland inte längre accepterar USA som världshegemon och garant för en stabil världsordning baserad på global handel. Detta emfaseras i sin tur av Trump-administrationens ”Jacksonian policy” — en återgång till protektionistiska värden som faktiskt även så sent som under Franklin D Roosevelt handlade om att värna amerikanska intressen. Många amerikaner är trötta på världspolisrollen som innebär att söner kommer hem i kistor från fjärran länder och samtidigt rädda för konkurrensen från ett allt starkare Kina.

Kina har under Xi Jinping blivit mer auktoritärt och vissa observatörer talar om en återgång till diktatur . Kina rustar kraftigt på områden som inte i första hand handlar om traditionell landkrigföring; fjärrstridsmedel, cyberkrigföring, autonoma system och asymmetriska metoder.

Den mest påtagliga oron för stormaktskonflikt skapar dock Ryssland och då kanske inte i första hand i formen av en direkt konflikt med USA utan snarare med EU. Det europeiska unionsbygget vilar på demokratins vagga i Grekland och politikens vagga i Rom. Att Ryssland angriper valprocessen i europeiska länder tas förvisso emot med en igenkännande suck i östra EU medan Nederländerna, Frankrike och Tyskland (och förhoppningsvis även Sverige) mobiliserar och försvarar sig tydligt och aggressivt. Det är inom informationsdomänen som EU-länderna provoceras mest — insikten om att EU-länderna kommer att få mycket svårt att utan amerikansk hjälp möta ett ryskt konventionellt angrepp är så väletablerad att detta sällan diskuteras utan bara konstateras.

Ryssland har dock ett tydligt konventionellt militärt handlingsalternativ och det är att visa för Natos medlemmar att artikel 5 är verkningslös. Av det skälet har USA och Nato förstärkt det militära försvaret i Baltikum, Polen och Rumänien även om det sannolikt inte är med traditionella militära metoder som nästa stormaktskonflikt kommer att utkämpas.

Den för världssamfundet farligaste stormaktskonflikten är den mellan Kina och USA där linjen Paracel-öarna — Vladivostok utgör den fysiska arenans symboliska plats men där slagfältet består av det digitala transaktionslandskapet och möjligen också den globala handeln baserad på öppna handelsrutter och farvatten över hela klotet.

Den för Sveriges del farligaste stormaktskonflikten utgörs av en idékonflikt mellan Ryssland och EU som pågått sedan Georgien-kriget och som utkämpas genom ekonomisk krigföring, subversion och förtal över hela Europa, inblandning i europeiska valprocesser, undergrävande av demokrati och öppet stöd till ytterkantspartier. De geografiska regioner som symboliserar konflikten är tråkigt nog för oss linjen Kaliningrad — Svalbard men också linjen Damaskus — Odessa.

Den tredje stormaktskonflikten är kanske litet oväntat på väg att uppstå mellan Ryssland och Kina. Baserat på den nya Silkesvägen, har den kinesiska närvaron i Centralasien i främst Kazachstan och Kirgizistan ökat och det upplevs som en utmaning mot ryska intressen i regionen. Men Kina stannar inte där. De har sedan en tid givit sig in även i själva Ryssland. Kina köper nu även upp mark och fastigheter så långt in i Ryska kärnlandet som Irkutsk oblast.

Den fjärde potentiella stormaktskonflikten kan komma att utspelas i Mellanöstern. Rysslands inblandning i Syrien sedan september 2015 har inneburit ett stort antal oönskade tillfällen till eskalering mellan USA och Ryssland. De har än så länge inte lett till någon tydlig sammandrabbning men den höga konfliktnivån kan leda till en snabb och okontrollerad eskalation.

Marginalerna minskar hela tiden och risken för krig mellan stormakterna är på väg mot samma nivå som under Kalla kriget. Perioden 2018 och framåt kommer att kännetecknas av inrikes slitningar i USA, amerikansk protektionism, Kinas försök att överta rollen som global handelshegemon från USA (inklusive teknikledarskapet) och Rysslands hantering av Putins efterträdare samt den kraschande ryska ekonomin. Perioden kan av dessa skäl komma att bli mycket farlig.

Freddy Jönsson Hanberg

Författaren är grundare av Totalförsvarsstiftelsen

 

Försvarsmaktens stöd till Polisen

Foto: Försvarsmakten

En grupp moderata riksdagsledamöter har lämnat in en motion om att låta Försvarsmakten stödja polisen med anledning av polisens svåra situation. För den som vill veta mer om förslaget, läs gärna initiativtagaren, riksdagsledamot Mikael Cederbratts blogg i frågan.

Förslaget har snabbt mött hård och välformulerad kritik från flera initierade försvarsdebattörer, bland annat har Johan Wiktorin och Oscar Jonsson skrivit om saken.

Det finns även polisrelaterade invändningar mot förslaget:

Polismän på fältet vittnar emellanåt om att stor del av deras arbetstid måste ägnas åt administration inne på stationerna. En lösning som relativt snabbt skulle kunna öka polisens förmåga är att ta in civilanställda administratörer som avlastar polisernas administrativa börda. Fler timmar på fältet per polis och arbetspass.

Statlig, icke förhandlingsbar, styrning av förbättrat samarbete mellan polis och domstolsväsende. Dröjsmål pga. avsaknad av jouråklagare, och beredvilligheten att snabbt försätta fångade misstänkta på fri fot motverkar polisens arbete, praktiskt och psykologiskt.

Likaså måste regelmässigt utdömande av straff i nedre änden av straffskalan och företeelsen straffrabatt åtgärdas.

Lyft bort polisen från ickevitala funktioner. Hittegodshantering och passhantering är två exempel. Avbryt polisens medverkan vid idrottsevenemang. Låt arrangörer/idrottsklubbar avgöra om de har råd att lösa ordningsproblem genom utnyttjande av privata väktare eller om matcher ska spelas utan publik. Öka möjligheten att effektivt övervaka och lagföra de individer som bidrar till att demonstrationer övergår i kravaller. Drönare över demonstrationståg skulle kunna vara en metod värd att pröva.

Ett uttalat politiskt stöd, som inte ”plötsligt” försvinner. REVA-projektet häromåret (eftersökning av personer som illegalt uppehöll sig i landet) kraschade då projektet kom att kritiseras och våra politiker inte tordes stå bakom sina egna politiska beslut. Istället fick polisen ta skulden för att man fullföljde sina ålagda uppgifter. I sammanhanget bör vi inte glömma M:s ledande politiska roll vid denna tidpunkt.

Höjd lön, men bibehållna antagningskrav. Sätt nolltolerans och passande straff för dem som spottar, biter, slår eller hotar poliser i tjänst. Tanken att de ska tåla sådant är helt befängd. Uppmuntra enskilda poliser att anmäla varje enskild händelse så att åtal kan väckas och straff utmätas.

Sammantaget skulle insatser av denna typ kunna vara på plats på relativt kort tid och de borde skulle leda till ett arbetsklimat där enskilda poliser a) tydligt känner samhällets stöd och b) känner att man vinner kampen mot buset varje dag. Resultaten lär inte dröja.

Att ledamöter av riksdagen halvt i panik vänder sig till Försvarsmakten innan man ens har övervägt möjligheterna att använda befintlig polisorganisation bättre är både förvånande och oroande.

Om vi har otur så ger den moderata motionen en fingervisning om hur illa det står till med förståelsen av vad som krävs för ett motståndskraftigt totalförsvar.

Lars Holmqvist, reservofficer, företagare och styrelseledamot i Totalförsvarsstiftelsen

Saknar du kommentarsfältet? Du är välkommen att diskutera inlägget i totalförsvarsgruppen på LinkedIn!

Vem leder civilt försvar?

Grafik: TT

Totalförsvarsbloggen, 29 augusti 2017

Det blåser kallt på toppen just nu. Regeringens krishantering får utstå hård kritik. Men är det rättmätig kritik? Som det verkar har den nuvarande regeringen i mångt och mycket bäddat för denna situation helt på egen hand.

Låt oss första klarlägga ordet ”leder” i det här sammanhanget. Att leda kan t.ex. betyda insatsledning eller operativ ledning. Det syftar då till att samordna minutaktuell verksamhet i tid och rum.

Det kan också handla om att verksamhetsleda och i det fallet rör det sig om att leva upp till tillsynsmyndigheternas och stabsmyndigheternas (t.ex. Riksrevisionen och Statskontorets) uppföljning och kontroll.

Men det förutsätter att man har något att leda. Saknas organisationsdelar eller funktioner för organisationssamverkan t.ex. staber och stabsstöd eller ledningsnivåer – då handlar det snarare om att verksamhetsutveckla.

Den som skall leda civilt försvar bör fundera på var fokus skall ligga.

Ledning av minutaktuella händelseförlopp som är lokala behöver inte hanteras på nationell nivå om det inte rör sig om statsministermord eller sprängt riksdagshus. Polisen och Räddningstjänsten (det som utomlands kallas ”First responders”) är väl övad. Ledning och samordning praktiseras skarpt dagligen.

Regional insatsledning har också tagit ett stort kliv framåt tack vare satsningen ”Samverkan Stockholmsregionen”. Den utgör en förebild för många andra regioner som kan behöva samordna insatser över myndighetsgränserna.

Däremot finns det inget forum för nationell insatsledning. Vem skall ansvara för det? Regeringen har områdesansvar för riket men har otillräckliga förutsättningar för att stödja en sådan ledningsprocess.

Under sommaren har dessa frågor aktualiserats eftersom det visar sig att Stefan Löfvéns beslut att flytta Kansliet för krishantering till Justitiedepartementet inte varit så lyckat. Nu har inrikesministern Anders Ygeman fått sparken och Morgan Johansson har tagit över hans uppgifter. Han har en del att stå i redan, som justitieminister har han ansvar för t.ex. polisen, domstolarna och tills nyligen också migrationsfrågorna.

Idag kritiserar den moderata riksdagsmannen Jan Ericsson i SvD Löfvéns säkerhetspolitiska råd som installerades i november 2014 i samband med Operation Örnen. Oavsett om Ericsson har rätt eller fel så är det olyckligt att det brister i kommunikationen med dem som skall skyddas, nämligen svenska folket.

Tyvärr ser det inte bättre ut på andra håll. MSB saknar fortfarande generaldirektör, Krishanteringsrådets möten är mycket glesa och tunna (i alla fall officiellt) och än så länge har ingen velat tala om hur civilt försvar skall ledas från politiskt håll, varken i perspektivet minutaktuell insatsledning, operativ ledning eller verksamhetsutveckling.

Ljuset i mörkret kan vara verksamhetsledningen – där finns det sedan länge samverkansområden som MSB faciliterar. Dessa lämnar en del att önska också enligt deltagande myndigheter men det finns ingen anledning att betvivla att myndigheterna följer lagar, regler, föreskrifter och instruktioner. I den mån det finns några som är tillämpbara på dagens hotbild.

Lösningen ligger förstås i verksamhetsutvecklingen. Nu när det anslagits ytterligare 1,3 miljarder kronor är det hög tid att sätta upp mål för verksamhetsutvecklingen:

  • Vilken hotbild är dimensionerande? Gäller fortfarande FOI:s typfall 4?
  • I så fall – vilka förmågor saknas idag för att kunna möta en sådan hotbild?
  • När skall vi ha förmåga att möta hotbilden?
  • Vem skall leda – i samtliga ovan beskrivna perspektiv?
  • Hur påverkas stabs- och ledningsfrågan av 112-utredningens utfall?
  • Hur påverkas framgångsmöjligheterna av det faktum att de två viktigaste områdena (militärt resp civilt försvar) har två helt olika ledningsprinciper?

Som det ser ut nu ligger bollen hos Charlotte Svensson, statssekreterare hos Morgan Johansson, med stöd av Gruppen för strategisk samverkan, Kansliet för krishantering och Krishanteringsrådet (där Försvarsmakten och MSB m.fl. är representerade). Hon kan behöva lite stöd.

Freddy Jönsson Hanberg, reservofficer, företagare, initiativtagare till och sekreterare i Totalförsvarsstiftelsen

Saknar du kommentarsfältet? Du är välkommen att diskutera inlägget i totalförsvarsgruppen på LinkedIn!

Generiska planeringssituationer

Antalet olika möjliga risker som vårt lands krisberedskap och totalförsvar kan ställas emot, är oändligt. Det är helt utsiktslöst att försöka planera för varje enskild tänkbar händelse eller händelsekedja. Vad vi istället bör göra är att utgå från ett begränsat antal typfall av risker, ofta kallat ”Generiska Planerings Situationer” eller GPS.

Med utgångspunkt från dessa GPS kan man bedriva dedikerat planeringsarbete, vilket ökar förmågan den dag krisberedskapen eller totalförsvaret ställs på prov. Resonemanget är i linje med Dwight D Eisenhowers välkända citat:

“In preparing for battle, I have always found that
plans are useless but planning is indispensable.”

Vem definierar vilka GPS som planeringsarbetet bör utgå från och på vad baseras urvalet av GPS?

I MSB:s rapport ”Risker och förmågor 2012: Redovisning av regeringsuppdrag om nationell riskbedömning respektive bedömning av krisberedskapsförmåga” som kom vintern 2013, presenterades en lista över 27 allvarliga risker, vilka med myndighetens egna ord beskrevs som ”… risker som kan skapa allvarliga störningar i samhället om de inträffar”.

Baserat på dessa 27 allvarliga risker utvecklade MSB sju scenarier i denna första rapport och fortsatte sedan analyser av nya scenarier under följande år. Så det finns ett bakomliggande förarbete utfört.
En omständighet med de 27 allvarliga riskerna är att arbetet att ta fram dem gjordes för fem år sedan, tiden före invasionen av Krim och Donbas-området, en tid då synen på säkerhetspolitiken var mer positiv än idag.

Av de 27 allvarliga riskerna är sex stycken uteslutande kopplade till slumpen (olyckor, slarv eller naturkatastrofer). Sju av riskerna kan rimligen endast uppstå t f a någons avsikt och 14 av dem (t ex. fartygskollision) skulle kunna uppstå både genom slump och avsikt. Men samtliga risker utom en (väpnat angrepp) kan anses i första hand vara en uppgift för krisberedskapen. Det leder till tre möjliga svagheter:

  • Vi riskerar att missa skillnaden mellan (som exempel) en pandemi som uppstår spontant eller genom medveten insats. Såväl förebyggande arbete som insats om risken skulle bli verklighet skiljer sig åt beroende på orsak och konsekvens.
  • Hybridhotet, eller risken för att bli utsatt för ett fullspektrumangrepp. Många av de 27 riskerna berör visserligen komponenter som skulle kunna ingå i ett hybridangrepp, men modellen missar komplexiteten och relationerna i ett koordinerat angrepp som visar sig inom flera områden samtidigt.
  • Med tyngdpunkten på risker som har bäring på krisberedskap (lågintensiva störningar) och inte på totalförsvar (högintensiva störningar), förlorar vi det pedagogiska värde som ligger i att vi till våra beslutsfattare lyckas sprida medvetenheten om antagonistiska hot och behovet av ett fungerande totalförsvar både under fredstid såväl som i kris och krig. De svåra fel som begicks i samband med Transportstyrelsens outsourcing av register hade naturligtvis varit helt otänkbara om myndighetens ledning hade haft ett upparbetat säkerhetsmedvetande.
Vad skall vi göra åt detta?

Det finns ingen anledning att riva upp det arbete som MSB har genomfört men kanske ska man överväga en indelning av de risker som vi tror kunna vara representativa och användbara för djupare analys. Ett sätt skulle kunna vara att utgå från riskens orsak, eller källa, t ex:

  • Ren slump, ett gjutfel i ett metallstycke leder till en svår olycka
  • Naturkatastrofer
  • Allvarliga olyckor t f a slarv eller bristande kunskap
  • Ensamvargar, som Breivik eller Akilov
  • Ickestatliga organisationer (möjligen kan man dela upp dessa i kriminella och ”ideella”, som t ex Daesh/IS)
  • Stater eller statliga organisationer med mycket stora resurser

Sedan kan man med utgångspunkt från valda riskorsaker fortsätta med att definiera ”Generiska Planerings Situationer”, GPS. Urvalet av GPS blir då olika, beroende på riskorsak.

Lars Holmqvist, reservofficer, företagare och styrelseledamot i Totalförsvarsstiftelsen

Saknar du kommentarsfältet? Du är välkommen att diskutera inlägget i totalförsvarsgruppen på LinkedIn!