Katarina Barrlings ledare i dagens SvD:
”Kan vi föreställa oss att landets försvarsminister ens skulle ställa frågan huruvida ett nationellt försvar behöver ett visst mått av nationalism? Att oavsett vad man anser om nationalism så kanske den är nödvändig för att kunna samla den kraft som krävs för att försvara ett land?
Och tänk om den långvariga nedrustningen inte bara rört kängor och kanoner. Tänk om också svenskarnas offervilja rustats ned. Utan den blir både kängor och kanoner fullkomligt verkningslösa. Internationella mätningar har indikerat att Sveriges försvarsvilja är jämförelsevis hög, men vad lägger en svensk 2017 egentligen in i begreppet? Efter 200 år av fred? Sannolikt något annat än en person i Norge. Eller Irak.
Vissa (även jag) påstår ibland att svenskar är mer nationalistiska än vi tror, och pekar här på den självbelåtna uppblåsthet vi inte sällan uppvisar gentemot andra länder. Men är verkligen nationalism rätt ord? Möjligen är chauvinism en mer träffande benämning för den svenska självgodheten. Jag vet inte. Kanske krävs ett krig för att vi skall få svar. Låt oss då hoppas att vi får fortsätta sväva i okunskap.”
Läs hela artikeln på SvD.se