Igår gick svenska folket till val och resultatet framställdes bland statsvetare som ett parlamentariskt dödläge eller ”dött lopp” mellan de traditionella blocken. Många spår en lång regeringsbildningsprocess där risken för nyval är stor. Det finns några saker att påpeka i detta händelseförlopp som kopplar till säkerhets- och försvarspolitik.

Det första är att den största vinnaren är politiken i sig. På samma sätt som i USA fortsätter nu valkampanjen (”the Rally”) även efter valet. I Sverige har politiken traditionellt legat nära förvaltningen och nattväktarstaten har varit ett mål i sig. Vi talar då om natten, inte om väktaren. Politik har inte berört människor på samma sätt som nu sedan 1970-talet vilket är vitaliserande för politiken om det leder till att fler engagerar sig. Valdeltagandet på den tiden var över 90 % jämfört med bottenåret 2002 då endast 80 % röstade. 2014 var det ca 85 % och 2018 ligger deltagandet runt 87 %.

Det andra är att media är vinnare. De partier som synts mest i valet har också genererat mest klick. Dessa partier är extrema i sina åsikter, åtminstone i ett land som Sverige där i en internationell jämförelse; liberala, humanistiska och demokratiska mittenvärderingar fått råda i nästan tvåhundra år. Det är framförallt just dessa partier som är vinnare enligt punkten ovan, de har också fått störst mandatökningar. Media gynnas av det extrema och vice versa.

Det tredje är att främmande makt, som på olika sätt försökt påverka valprocessen är vinnare. Ryssland vill inte att Sverige rustar eller går med i NATO, de vill att vi går ur EU och att våra institutioner försvagas. Det här valet har gått deras väg. SD och V vill lämna EU — dessa partier har gått kraftigt framåt (på populistisk och orealistisk politik, N.B.). Riksdagen är ”förlamad” vilket skulle kunna vara hämtat ur den gamla KGB-chefens Andropovs manual. I det tal som ofta benämns Gerasimov-doktrinen säger den ryska generalstabschefen att de egna ”operationerna genomförs antingen i syfte att byta ut den styrande eliten mot en som kan kontrolleras eller genom en allmän destabilisering som initierar inre destruktiva processer. I båda fallen säkerställs fiendens nederlag utan en total och fullständig seger.” Några snabba beslut om höjd försvarsbudget lär vi inte se på länge mot bakgrund av den stökiga regeringsbildning vi nu har framför oss om dödläget kvarstår.

Den fjärde är att Sverige nu sällar sig till sina nordvästeuropeiska grannar; Holland, Danmark, Norge och Storbritannien och får en tydlig högerpopulistisk representation som påverkar rikspolitiken påtagligt. Detta innebär att den liberala frihandelseran där kapitalism, konkurrens, privatisering, globalisering och urbanisering dominerar ordningen kommer till del att få stå tillbaka för en nollsummespelsfixerad protektionism. De som är förlorare i det alltmer centraliserade, akademiserade och globaliserade massamhället har gjort sin röst hörd. De vill ”drain the swamp”, de röstar mot etablissemanget, de vill röra om i grytan. Det är uttryck för maktlöshet och upplevd negligering.

Slutligen, det femte, är att de stora statsbärande partierna, främst S men också M och C, inte längre är tydliga i konturerna. De har tappat sin identitet och identitet är centralt när man bygger varumärken. I massmedie- och konsumtionssamhället är varumärken det enda vi har någon relation till utöver familjen. Det är tur för M och S att så många röstar med fötterna för det är nog ingen av deras väljare som riktigt vet vad deras parti står för längre. Dessutom har de faktiskt misslyckats med punkt 4 ovan — de har inte fått med “den nedre kvartilen”.

Både M och S har ett bedrövligt track-record vad beträffar säkerhetspolitik och samhällssäkerhet. De har äventyrat statens kärna på ett förskräckande sätt. Jag skall inte upprepa allt som redan är skrivet och påpekat men vi kan låta det symboliseras av Reinfeldts uttalande om försvaret som ”särintresse” och Göran Perssons genomdrivande av FB04.

Däremot är det glädjande att regeringen och den s.k. försvarsgruppen genomfört ökningar av den på tok för låga försvarsbudgeten även om förstärkningarna är väsentligt mycket lägre än vad man påstod under valrörelsen. Detta är ett bekymmer. Inte nog med att budgeten är låg, politiken ägnar sig dessutom åt PR, reklam och kampanjer som syftar till att skapa en bild av något som saknar verklig förankring. Sättet man använder ordet ”satsningar” på vittnar om detta skönmålande spel för gallerierna. Detta har även smittat av sig på Försvarsmaktens högkvarter som numera håller sig med en kommunikationsavdelning för s.k. strategisk kommunikation där man vill skapa en positiv bild av företeelser som tidvis inte fungerar.

Ljuset i mörkret är att så väl M som S och SD gick till val på ganska tydliga försvarspolitiska målsättningar och förstärkningar av försvarsförmågan. Den sittande regeringen har trots allt gått från ord till handling och vi har en Försvarsberedning som är i full sving och presenterar sin slutrapport till våren.

Ett klokt sätt att göra det här på är att försöka få med så många partier som möjligt på en mycket bred uppgörelse om försvaret. Med det menas även MP och kanske även V. Detta kommer rimligen inte att ske förrän inför FB20 men det är mycket som skall klaffa innan dess så låt oss börja redan nu.

Totalförsvarsstiftelsen drar sitt strå till stacken genom att sjösätta ”Projekt Samhällsförsvar”. Detta innebär bland annat ett holistiskt grepp om hela samhällets förmåga att motstå angrepp, samhällsstörningar eller ansträngningar.

Fakta om ”Projekt Samhällsförsvar”:

Mer information om projektets målsättningar, resurser, tidplan, leverabler och intressenter kommer att presenteras löpande, främst på www.totalforsvar.org.

Freddy Jönsson Hanberg

Författaren är reservofficer och företagare samt grundare och sekreterare av Totalförsvarsstiftelsen