Publicerad

Försvaret förutsätter ett fungerande samhälle

Försvarsberedningens rapport ”Värnkraft” är innehållsrik, men tyvärr finns det några mycket grundläggande aspekter som helt har negligerats.

Den första aspekten är att utan förnödenhetsförsörjning och personal i kritiska samhällsfunktioner fungerar ingenting – därför måste vi säkerställa att försörjningsberedskapen fungerar. Personal och försörjning hänger intimt samman. Personalen måste kunna förflytta sig (transporter, drivmedel), äta och dricka för att orka (livsmedel) och blir de sjuka måste de ha vård och läkemedel. Alla samhällsviktiga funktioner är beroende av personal, det går inte att trolla bort. 

Att anställa personer eller krigsplacera dem är inte samma sak som att säkerställa att de kan verka i kris och krig. Utmaningen adresserades i ”Motståndskraft” men bristerna kvarstår och min poäng är att utan detta fungerar inte heller Försvarsmakten, trots alla i rapporten föreslagna förbättringar.

I Totalförsvarsstiftelsens studie Typfall Edmund slås stora delar av samhället ut just på grund av försörjningsproblem. FOI har också skrivit en rapport om försörjningsberedskap som påtalar många av bristerna, främst avseende just politisk styrning. 

Den andra aspekten är att politikerna sannolikt inte kommer att klara av att fatta beslut om höjd beredskap i tid, och därför kommer varken Försvarsmakten att kunna mobilisera eller de regelverk som krävs för att totalförsvaret skall kunna verka trätt i kraft. Därför borde det inrättas en särskild myndighet (eller beredningsförmåga) som står för stabsberedning och beslutsunderlag till beslutsfattare där kompetens och erfarenhet finns samlad och där det finns tillgång till underrättelseinformation.

Denna funktion måste regelbundet övas mot olika scenario och typfall. Därför är det utmärkt att Konstitutionsutskottet nu har föreslagit att en central beredningsfunktion ska inrättas.

Utan stabs- och beredningsförmåga på högsta nivå är risken stor att regeringen inte kommer att fatta beslut i tid på grund av exempelvis rädslan för att sänka börsen och pensionspengarna eller att företag skall söka sig bort från Sverige och ta med sig beskattningsunderlaget blir för stor – särskilt om det redan börjat skymma. Än värre blir det om det inte går att förklara varför man höjer beredskapen – vilket blir mycket svårt om det inte går att visa upp några fientliga framryckande uniformerade soldater eller målade fordon och farkoster. 

Höjer man inte beredskapen i tid kommer inte Försvarsmakten att kunna mobilisera, utgångsgruppera och på sikt inte heller försörjas.

Den tredje aspekten är att alla måste få tillgång till korrekt information, i rätt tid och i rätt omfattning. Det bygger på att underrättelser samlas in, lägesbilder produceras och direktiv når ut i rätt tid, till rätt mottagare i rätt omfattning. Vi har idag krånglat till det genom att sätta mycket höga krav på sekretess och informationssäkerhet där det kanske inte är nödvändigt. Samtidigt som mycket känslig information ibland hanteras av utländska företag. 

Om de som behöver informationen inte får den kommer de istället söka andra vägar (mail, mobiltelefon, sociala media) med känt resultat. Detta kommer att bli särskilt känsligt och påtagligt om och när Försvarsmakten måste mobilisera.

Hur detta skall hanteras framgår inte heller av Försvarsberedningens rapport. Försvarsmakten är beroende av externa aktörer man inte har rådighet över när det gäller informationsspridning och informationsöverföring till allmänheten (till exempel personal som skall mobilisera eller stödja mobiliseringen).

Den fjärde aspekten handlar om att framtiden redan är här. Teknologier som var science fiction för bara 10–20 år sedan finns redan och detta förändrar i grunden spelreglerna. Några exempel: Idag kan man ”3D-printa” bakterier eftersom universitetslabben inte vill posta så farliga saker. Artificiell intelligens i kombination med ”internet of things” och 5G ökar risken för hackningsbara drönare, lastbilar, kraftverk, fartyg eller andra farkoster.

När tekniken blir billigare kan små aktörer skaffa drönare eller andra obemannade fordon och farkoster som kan prepareras med sprängmedel och förstöra infrastruktur, flygplatser och hamnar. Deep-fakes kan föreställa vem som helst som säger vad som helst. Det pågår hela tiden försök att skapa parallella finansiella system som hotar stabiliteten i det globala finansiella systemet. Blockchain tillsammans med AI och Big Data kan göra många av nationalstatens förtjänster och funktioner obsoleta. 

Hur försvarar vi oss bäst i denna nya hotmiljö? Försvarsberedningens rapport räknar upp många av de ovanstående förändringarna men svarar inte på hur vi bäst hanterar dem.

Vi måste också komma ihåg att angripare inte har någon som helst intention att berätta att de kommer. Inte heller när de kommer eller hur de kommer. Faktum är att de kommer att göra allt för att vi inte skall kunna utpeka dem. Ryssland och Kina har bevisligen om och om igen använt sig av förnekelse och projicering vilket tyvärr många går på. Antagonistiska stater använder sig dessutom regelmässigt av ombud s k ”proxywar”.

När hotbilden är diffus och svårförklarad ökar risken för att personer i ansvarsställning tvekar inför att ta beslut. Särskilt om hoten kommit och gått i vågor i många år. Reflexen kan bli att hotet ändå snart kommer att minska. Att fatta beslut som i efterhand riskerar att slå tillbaka kommer inte att tas.

Slutligen, för att återkoppla till inledningen, en viktig aspekt som Försvarsmakten inte heller råder över – landstingen (eller regionerna som det numera heter).

Vårdkedjornas robusthet och läkemedelsförsörjningen i kris och krig är sannolikt de områden som ligger sist i hela totalförsvarsplaneringen. Åsa Kullgrens utredning riskerar att mynna ut i ännu en nollbas-studie som visar med ännu högre precision hur stora bristerna är. Behoven kommer att listas vilket är bra men de måste tillfredsställas också. Om inte ens Försvarsmaktens traumavårdkedja fungerar till fullo i krig har det en förödande demoraliserande effekt på personalen i förbanden. Försvarsmakten har en kvalificerad och väl upparbetad vårdkedja för att hantera traumapatienter men inte kapacitet att vårda många allvarligt skadade samtidigt enligt Försvarsmaktens egna slutsatser efter övningen ”Liv” i Göteborg 2018.

Socialdepartementet har nyligen ånyo remitterat frågorna om beredskap, läkemedelsförsörjning, traumavårdkedjan, sjuktransporter mm till Socialstyrelsen, landstingen och SKL. Traumavårdsutredningen som blev klar för några år sedan är tydligen redan obsolet.

Frågan om hur masskadeutfall i händelse av en större kris eller krig skall hanteras besvaras inte heller i Försvarsberedningens rapport.

Försvarsberedningen framhåller att Försvarsmakten måste utrustas och personalförsörjas. Det är bra om det blir så, men det är faktiskt helt meningslöst om inte resten av samhället också fungerar.

FREDDY JÖNSSON HANBERG är rådgivare, reservofficer och grundare av Totalförsvarsstiftelsen.

Dela gärna detta inlägg på sociala media: